Nu vare ett tag sedan jag skrev men kände mig nästan tvingad att berätta om detta. Jag hade en dröm om Frida inatt. Och för andra gången i mitt liv så vaknade jag i tårar och jag kunde inte sluta gråta. Det var första gången på lääänge som hon faktiskt var med i min dröm under en lång tid och dessutom pratade med mig, vilket var sjukt skönt på ett sätt.

Jag brukar se dom drömmarna som hennes sätt att hälsa på mig, just för att det känns så verkligt under tiden jag faktiskt är i drömmen. Det var helt underbart och hon var så sjukt snygg att jag var så avundsjuk på henne. :P Hon kunde också beatboxa i min dröm och var dessutom väldigt bra på det. ;D



Iaf så minns jag tyvärr inte så mycket från drömmen eftersom att den var så lång men jag minns vad hon sa innan jag vaknade. Hon hörde nått som mamma sa som hon vart ledsen av och då sa jag, "ska du följa med till ett annat ställe", men då sa hon bara ledset "näe det är inte öppet hus där" och sen så började jag storgråta och sen försvann hon och jag kunde inte sluta gråta.. Allt var helt random men jag förstod det som att hon inte kände sig välkommen och därför så for hon... :'( 

Det här var nog första gången i en dröm som Frida och jag faktiskt hittade på nått och hade kul tillsammans och även kunde prata med varandra.. Tidigare så har jag bara sett henne och så och därför var den här drömmen kycket värre samtidigt som mycket bättre. Det är drömmar som dom här som får mig att inse hur mycket jag faktiskt saknar henne, hennes galna ideér och hennes skratt. Jag kan verkligen inte fatta att hon är borta och jag vill inget hellre än att allt det här ska vara en dröm!



Ungefär som i inception då dom tillslut inte kan skilja på dröm och verkligehet och där drömmarna har blivit deras verklighet, så känns det och när jag drömmer så känns det ibland som att det är min verklighet. Men jag inser ändå att det inte är så vilket jag hatar!