Eftersom att jag har fixat en ny kategori så tänkte jag nu berätta mer om min relation till mina syskon. ;)

När jag tänker på min relation med mina syskon så tänker jag ofta på hur gärna jag skulle vara nära mina syskon och kunna prata med dom om vad som helst och kunna skratta och ha kul med dom utan att det slutar med bråk. Det finns stunder jag hatar mina syskon och är så irreterad på dom och bara längtar till att jag flyttar ifrån dom eller dom flyttar ifrån mig. Men då finns det också stunder då jag inser hur mycket jag älskar dom och hur snälla dom verkligen är och hur dum jag oftast är mot dom..

Victor till exempel. Det finns gånger då han aldrig ger sig och när han är så sjukt sur att det inte går att ta i honom utan att han skriker åt en. Men då finns det andra gånger då han är så snäll och hjälpsam och då inser jag hur glad jag är för att ha honom ändå.



Och Niclas är jag ganska bra på att skrika på när han är i mitt rum eller har lånat någon från mig som jag inte fått tillbaka, men då inser jag hur dum jag är. När jag har tråkigt eller behöver hjälp med någon så får jag alltid vara med honom eller så hjälper han mig utan att ens säga emot.

Jag har väldigt svårt för att få en bild på Niclas och det här är en av få där man ser hans ansikte. ;)


Så varför är jag så sur jämt och skriker så mycket på alla när jag vet själv hur dum jag är som gör så? Det är typ en reflex eller något som jag bara gör utan att jag tänker på det. Eller typ en oskriven regel att alla syskon måste skrika på varandra för minsta lilla. :S

Jag har verkligen inget svar på varför jag gör så, och det är ofta som jag har sagt att det ska ändras, men jag kan bara inte låta bli oftast, det bara händer lixom. :O Ajja, jag kan iaf dra slutsatsen att jag älskar mina syskon ändå trotts alla gånger jag säger att jag hatar dom. :j

pusshej!:)